Archive for the 'Oh no' Category

Lilla hjärtat

30 september, 2013

Foto0010

Annie blev biten av en 40-kilos hund för tre veckor sedan, fick en kraftig infektion (på bara 12 timmar) och dagen efter operation såg hon ut så här. En vecka med dubbla kurer av diverse mediciner och smärtstillande så är hon helt återställd med diverse ärr.
Tips: om er hund behöver en tratt pga operation eller liknande, skaffa en uppblåsbar krage istället. Livet blir hundra gånger enklare, för alla.

Annonser

Sommarlov

2 juli, 2012

Vi har varit på Österlen igen.
Som vanligt blir hon helt exalterad när hon ser vattnet och vill mest leka kasta pinne i vågorna.

Skendräktigheten, jag vet inte. Alltså – hon ÄR lite annorlunda, men det kanske är testing bara.
Testa vad som händer när hon inte kommer på inkallning, vad som händer när hon skäller ut grannarna (eller egentligen alla som kommer nära huset), testar allt, allt, allt.

Sken

8 juni, 2012

Vi sjösatte båten förra helgen och tog en premiärtur i viken.
Åh vad Annie gillar båten, flytvästen och vattnet!
Men hon har varit lite… konstig.
Otroligt vaktig på landet, när vi hade en bjudning en kväll skällde hon ut alla som kom,gärna två och tre gånger. Hon ville bara vila i mörka rum, ljudkänslig, ville ha extrema sovmorgnar (nu menar jag allvar: hon låtsades sova när jag öppnade dörren) och så var det bäddandet.
Jag har faktiskt inte fattat förrän nu på morgonen – och då har vi ändå i en veckas tid sagt att ”hon är bra jävla skum nu” och ”fan vad konstig hon är” och ”men vad håller hon på med” – Annie är ju skendräktig!
ÅH VAD JOBBIGT!
Det är därför hon är så extremt uppvaktande mot Dick.
När vi har varit ute och han gått åt ett annat håll har hon nästan ylat och dragit av kopplet.
I morse hoppade hon över pinkeriet och hoppade in i hans bil när han skulle åka, och när jag fått ut henne och han åkt sprang hon och letade efter bilen.
ÅH VAD JOBBIGT.
Och så har hon ju varit väldigt trött.

Och så luktar hon apa hund.

Nice try

12 mars, 2012

Så här ser man ut när man inte hittar leksaken i skogen och vill ha godis ändå.

På bättringsvägen

28 november, 2011

Annie simmar inte idag. Hon är lite loj efter att ha kräkts ner två ullfiltar, en dun-kudde samt bajsat på golv och matta på kvällen och natten mellan lördag och söndag.
Utan förvarning började hon kräkas i soffan vid 23-tiden och jag tror vi gick och la oss strax efter 01, då hade jag rantat efter henne i skogen – hon drog nämligen, pang iväg bara och jag efter i nattlinne, gummistövlar och ficklampa.
Hon vägrade gå in. Skulle ligga under en gran någonstans långt bort i skogen.
Jag fick lite känslan av att hon skulle gå till skogs, lägga sig under en gran och , för det har jag läst att djur gör. Dör under granar.
Så jag bar hem henne igen. Två gånger.
När vi vaknade på morgonen, för att det luktade illa, hade hon bajsat ungefär överallt.

Hon började äta igår kväll igen, lite ris och vatten, och ser i alla fall levande ut igen.

Hemma igen

30 juni, 2011

Annie blev kvar två dygn på Albano och behandlades med serum och dropp.
Första dygnet var det okej att vara där,hon åt och drack bra när svullnaden gått ner lite och var pigg både inne och ute.
När jag hämtade henne var hon väldigt orolig. Kunde inte slappna av alls och på eftermiddagen låg jag bredvid henne på sängen och strök henne över magen när hon hyperventilerade och pep samtidigt. Hon kunde verkligen inte slappna av.
Då sjöng jag en vaggvisa, samma som kidsen fått höra som små, och Annie somnade efter några minuter.
Jag också.

På kvällen tog vi båten ut till en ö och satt på en klippa och åt middag.
Annie gick ner i vattnet en stund.

När det var dags för henne att äta gick hon bara. Jag ställde fram tallriken flera gånger, men hon bara vände bort huvudet. Då tog jag upp maten med handen och matade henne. Då åt hon.

I morse tittade hon ner i tallriken – och gick. Hon drack lite, väldigt lite, under dagen och sov länge i flera omgångar. När vi kom hem ställde jag fram ny mat, hon hade ju inte ätit på hela dagen, men hon bara tittade och gick undan. Då gjorde jag samma sak igen, tog upp maten med fingrarna och matade henne. Och hon åt. Och nu sover hon igen.

Dagen jag aldrig glömmer

30 juni, 2011

Annie klev på en huggorm för tre dagar sen, och blev biten rakt över munnen.
40 minuter senare satt jag i bilen med djursjukhuset i örat: ”det står på gps:en att vi är framme om 16 minuter, men jag tror inte det går, hon kan knappt andas”.
När hennes andetag blev kortare och kortare försökte jag få in fingrarna i munnen på henne, måste få tag i tungan, måste få in luft. Det gick inte. Hennes käkar krampade men jag fick in en tumme, såg hennes ögon öppnas och stängas i slow motion, hörde mannen tuta på bilar i vägen, såg in i hennes svullna ansikte och sa: ”Duktig tjej! Du klarar det här!”
Jag sprang in med henne i famnen, skrek att hon inte kunde andas, att hon nästan dog där i bilen.
Några minuter senare satt hon upp med en droppnål i ena benet, svullet huvud, väsande andning och dreglade som en Bulldog – och viftade på svansen.

Skogspromenad innan skogen försvinner

16 maj, 2011

Granarna är så dåliga att det ska genomföras en jättestor gallring.

Skendräktig

15 mars, 2011

Annie är inte sig själv.
Annie är just nu världens tråkigaste hund, vilket är…tråkigt, eftersom hon egentligen är världens roligaste hund.
Hon är skendräktig.
Det betyder att hon har adopterat min man, vägrar gå på promenad, lagt på hullet och – sa jag att hon vägrar gå på promenad?
Det kändes inte helt kul att släpa runt henne i byn och när jag lät henne välja själv sprang hon hem.
Efter en stund tankeverksamhet kom jag fram till att det blir svårt att springa hem om vi inte är hemma.
Så i söndags tog jag bilen och åkte ut till Djurgården; det funkade kanon, hon var ute och gick med mig i en timme utan några som helst mystiska move.
I går åkte vi till Älvsjöskogen och det var samma sak där, en timmes knatande, utan problem.
I morse satte jag mig och hunden i bilen och körde till Grimsta för att gå Kaananspåret på 5 km.
Det var bara att glömma.
Vi hade gått i fem (5) minuter då Annie tvärvände och sprang åt andra hållet. Mot bilen.
Jag hade henne i lina, och testade att gå in i skogen men hon satte sig på rumpan och vägrade.
Jag lockade, pratade med bebisrösten och hon kom med – tre meter – sen vände hon igen.
Eftersom jag misstänkte att ingen kommer att tro mig, spelade jag in henne på film (som jag tyvärr inte kan få upp här) och där ser man också hur hon försöker gömma sig under en gran, alternativt bakom en björk.
Ja men ni förstår.
Jag gav upp efter en kvart.
Vi åkte hem och hon sov två och en halv timme i soffan.

Pusskalas

7 februari, 2011

Nej, det som var en kul lek första två minuterna, slutade nästan med mamma-pappa-barn-lek.
Zandor fick gå hem.

Spattig

15 december, 2010

Annie´s mage är bra igen.
Annat intressant: hon blir skraj när hon ser folk i skogen med neonvästar och hör motorsågar. Hej vad hon lägger öronen bakåt och drar in svansen mellan benen. Vid ett tillfälle var hon på väg upp i famnen på mig. Hon tvärnitar också och börjar backa. Då gäller det att ha jackan full med godis och en fjompig röst.
Folk som ska in och ur sina bilar är också högintressanta, hon ska absolut stirra ut dom.
Har också börjat med något mindre kul: möter vi en hund ska hon liksom SPRINGA fram till den. Lycka till säger jag och håller i kopplet. Kontentan blir då att hon försöker DRA mig efter sig.
En kille med en (ful) liten hund upplyste mig snällt om att ”Pelle tycker inte om stressade och framfusiga hundar”. Vi fick alltså inte hälsa. Där ser du Annie, så går det när du HOPPAR och SPRINGER mot andra hundar.
Har försökt tala om det för henne, vilket hon högaktningsfullt skiter i.
Och så har hon fått för sig att börja skälla igen, så fort någon var på dörren, eller i vissa fall gick förbi dörren.
Det har vi fått jobba hårt med. Vill hon ligga i sin korg och morra när någon kommer, varsågod, men skäller gör man inte. Annie och jag är inte riktigt av samma uppfattning, men snart så.

Men åh

11 december, 2010

Igår beslöt vi oss för att ge Annie yttepytte (vi snackar hälften av hälften av hälften typ) lite av det nya fodret ihop med hennes vanliga.
Hon fick första mixen i går kväll. Vid lunch idag var jag ute med henne en timme, och då tyckte jag att hennes högar såg lite skumma ut. För en halvtimme sen började hon trampa runt vid matbordet.
Jag fick ut henne i tid: hon hade diarré.
Så nu utgår jag ifrån att det är det nya fodret som hon av någon anledning inte fixar.
No mas. Nu är det bra.

Risig i skrinet

7 december, 2010

Eftersom Annie hade så tunt med päls i somras/höstas, och dessutom sket som en hel kalv, fick vi tips av en hundförare inom polisen att köpa färskfoder. Vi märkte skillnad direkt både på päls (mer och glansig) och avföring (mycket mindre).
Vi har kört färskfoder både som helfoder och blandat ut det med torrfodret.
I fredags gick jag för att köpa mer färskfoder och fick tips om Bravodjurfoder, eftersom det var portionsförpackat.
Mycket bra, sa jag och handlade på mig ett lager för 20 dagar.
Nästa morgon väckte Annie mig kvart i sju. Ovanligt, tänkte jag, klädde på mig och gick ut.
Hon hade diarré. Jag tänkte att det nog var det där benet jag köpte som inte var bra.
Hemma efter en kvart ute gick jag och la mig igen.
Annie började härja igen runt halv nio-nio.
Då hade hon skitit på mattan i vardagsrummet och husse lyckades kliva i det.
Kommande halvtimmen låg han på alla fyra och skurade matta, trä- samt stengolv.
Annie var skräpig i magen hela lördagen; sket enorma mängder.
På söndagsmorgonen vaknade jag klockan fyra på morgonen av att hon fes.
Jag flög upp ur sängen, såg henne sitta bakom matbordet, men det var redan för sent.
Fattade ju nu att det måste vara maten.
Pratade med djuraffären som trodde att Annie kan vara allergisk mot nötkött.
Jag gav henne lite torrfoder med mest vatten på söndagsmorgonen, hon fick inget godis på hela dagen, och på kvällen fick hon den vanliga vomen och voilá – magen mådde bra igen.

Om jag lever efter träningen i skogen?

7 oktober, 2010

Nej, verkligen inte. Det var ju (visade det sig) mest jag som skulle träna. Jag. Om vi säger så här, hade jag vetat det hade jag inte åkt dit. Nåja. Jag har nu fått ett nytt ordförråd: utfall, axlar, framåtböj, benböj och… jo. Springa.

Tjejen som höll i det hela avslutade med: ”ring nu inte mig kommande två dagarna, din träningsvärk kommer att vara som värst då, ha ha.”

Du, det är ingen risk.

Vad tycker vi om hundar som rullar sig i bajs?

6 oktober, 2010

Vi tycker mindre om hundar som rullar sig i bajs.