Livet med hund
Annie blev biten av en 40-kilos hund för tre veckor sedan, fick en kraftig infektion (på bara 12 timmar) och dagen efter operation såg hon ut så här. En vecka med dubbla kurer av diverse mediciner och smärtstillande så är hon helt återställd med diverse ärr.
Tips: om er hund behöver en tratt pga operation eller liknande, skaffa en uppblåsbar krage istället. Livet blir hundra gånger enklare, för alla.
Varje morgon ska det rullas på en matta, igår var det köksmattan.
När man är klar vilar man.
På morgonen började vi promenera från Idres Skidstadio, lite väl mycket vind, 15-18 s/m och den fina morgonen övergick på fyra sekunder till en lätt snöstorm. Kopplade Annie eftersom jag knappt såg henne, lyckades gå fel och kom ut en bra bit ifrån Stadion.
Vi var ute en timme och sen sov hon gott.
Solen kom tillbaka och jag åkte upp med 6-stolen, bara för att börja staka mig ner för backen…
Tog bilen till Nipfjället istället, och tänk, det blåste lika mycket där. Efter en halvtimme tog vi flykten till en våffelstuga och värmde oss.
Du vet hur det är när man ska lära känna någon, man tror att man har full koll, att man fattat allt. Så plötsligt en dag inser man att det var ungefär inte ens hälften som man hade koll på.
Så, efter några år tillsammans har jag äntligen kommit fram till vad Annie är för en filur.
– Annie är morgontrött, vill helst inte gå upp – och absolut inte gå ut – före halv nio.
– När hon är hungrig börjar hon strutta runt som en ponny, trippa på tå liksom.
– Hon är lättlärd men alldeles för ivrig så det mesta tar tid att lära sig ändå.
– Hon behöver bara titta på en klosax eller löpbyxa för att bli nervös.
– När hon blir nervös tappar hon päls, det bara… lossnar.
– När hon vill leka med en annan hund klappar hon först till den över nosen.
– Om en hund varit dum/aggressiv/jobbig glömmer hon aldrig det.
– Hon drar alla hundar över en kam; en dum boxer = alla boxrar är dumma.
– Om en människa varit dum/aggressiv/jobbig glömmer hon aldrig det.
– Annie kan hoppa upp till ansiktshöjd från sittande.
– Hon kör nacksving på alla sina leksaker när hon leker.
– När hon har ätit tackar hon för maten genom att leta upp mig och dutta på mitt ben med nosen.
– När någon annan i familjen kommer hem hälsar hon vid dörren, för att sedan leta upp mig och berätta den glada nyheten genom att stå på bakbenen, frusta eller göra något annat passande.
– Hon tycker inte om att gå ut i regnet. Håller sig hellre 15 timmar.
– När hon är glad står hon på bakbenen och klappar tassarna.
– När hon är trött vill hon inte bli klappad, då går hon sin väg.
– Hon kan kramas på kommando.
– Och snurra runt på kommando.
– Och rulla runt på golvet på kommando.
– Och lyfta tass på kommando.
– Och hämta bollen på kommando.
– Och nicka på kommando.
– Annie skiter ibland i mina kommandon.
– Annie tycker om att åka båt.
– När vi använder blinkers i bilen börjar hon pipa.
– Hon ligger helst inte direkt på golvet, om hon inte söker kyla.
– Hon följer mig eftersom jag är chefen, men tycker mer om min man.
– Hon är ointresserad av barn.
– Annie har stark integritet och hälsar inte på vem som helst. Framför allt inte på barn.
– Om hon gillar dig gillar hon dig jättemycket.
– Hon tycker om att springa bredvid cykeln.
– Annie älskar att ligga i solen.
– Annie´s favoritlek är dragkamp.
– Hon kan klättra upp för badstegen på bryggan.
– Hon är mindre förtjust i fyrverkerier.
– Hon gör nästan vad som helst för mat och godis.
– Hon vill helst inte gå på promenad efter klockan 21.00.
– Hon går och lägger sig runt 21-22.
Annie blev lite förbryllad när det plötsligt fanns ett staket runt hennes ena lekplats, grusplanen där vi brukar kasta boll. Efter tre sekunder tog hon beslutet att gå in ändå.
Det var inte helt lätt att ta sig fram i vassen, men man måste ju testa. Allt för att hitta en genväg till det blå snöret som låg ute i vattnet.
Annie simmade ut och hämtade snöret.
Försökte fånga henne på bild när hon skakade sig, och det gjorde jag. Typ.
Och sen kampade vi, det är en av Annie´s favoritlekar.
Idag tog vi en promenad runt Söder, det tog en och och en halv timme ungefär.
Annie älskar att vara i vatten.
Det tog hela förra sommaren för henne att hitta badglädjen, och nu försöker vi få henne att våga hoppa i från bryggan och båten. Det har gått så där. Men så idag hamnade hon (fråga inte hur) på en sten ute i vattnet och efter cirka fem sekunders fundering hoppade hon – HURRA – och överlevde.
Hon hamnade ännu en gång på stenen (fråga inte den här gången heller) och efter TVÅ sekunders funderingar DÖK hon – HURRA – och överlevde det också.
Hoppas så att det blev vändningen.
Här är lite bilder från senaste veckorna ute i Roslagen.
Vi har varit på Österlen igen.
Som vanligt blir hon helt exalterad när hon ser vattnet och vill mest leka kasta pinne i vågorna.
Skendräktigheten, jag vet inte. Alltså – hon ÄR lite annorlunda, men det kanske är testing bara.
Testa vad som händer när hon inte kommer på inkallning, vad som händer när hon skäller ut grannarna (eller egentligen alla som kommer nära huset), testar allt, allt, allt.
Vi sjösatte båten förra helgen och tog en premiärtur i viken.
Åh vad Annie gillar båten, flytvästen och vattnet!
Men hon har varit lite… konstig.
Otroligt vaktig på landet, när vi hade en bjudning en kväll skällde hon ut alla som kom,gärna två och tre gånger. Hon ville bara vila i mörka rum, ljudkänslig, ville ha extrema sovmorgnar (nu menar jag allvar: hon låtsades sova när jag öppnade dörren) och så var det bäddandet.
Jag har faktiskt inte fattat förrän nu på morgonen – och då har vi ändå i en veckas tid sagt att ”hon är bra jävla skum nu” och ”fan vad konstig hon är” och ”men vad håller hon på med” – Annie är ju skendräktig!
ÅH VAD JOBBIGT!
Det är därför hon är så extremt uppvaktande mot Dick.
När vi har varit ute och han gått åt ett annat håll har hon nästan ylat och dragit av kopplet.
I morse hoppade hon över pinkeriet och hoppade in i hans bil när han skulle åka, och när jag fått ut henne och han åkt sprang hon och letade efter bilen.
ÅH VAD JOBBIGT.
Och så har hon ju varit väldigt trött.
Och så luktar hon apa hund.
Igår morse var vi ute på en FANTASTISK promenad på lite mer än en timme, sol och blå himmel. Underbart!
Idag, ja. Vad ska man säga. Annie tittade ut genom glasrutan på porten och vände tillbaka mot hissen.
Jag klappade henne på sidan och talade om att nu skulle vi gå ut i snöblaskstormen och ha jättekul.
Annie gick, och då menar jag gick hela tiden.
Då är det här en tjej som alltid nosar på allting gärna tre och fyra gånger och på alla pinnar i alla buskar och på alla grässtrån och alla stenar. Si comprende?
Nu travade hon på i marschtakt, jag fick alltså jobba för att hänga på.
Så här var det i ca 900 meter.
Sen hittade fröken en strand och utbrast ”BADA!”
Jag skrattade och sa att nej, det är kallt. Och det snöar. Du kommer att frysa.
Annie tog en pinne i munnen och släppte den igen.
Stirrade på mig. ”LEKA. PINNE. BADA.”
Jamen vad ska man göra?
Det var ju bara att kasta ut den där pinnen i vattnet.
Utan att överdriva: hon var i och ur på två sekunder.
Eller nej.
Hon skuttade i. Stannade till med ett ben i luften och gick tillbaka på klorna.
Sen ville hon gå hem.
”Du kan ta din jävla soffkudde och stoppa upp den nånstans.”
Annie löper.
Det betyder att hon konstant testar inarbetade gränser, konstant vill gå åt andra hållet, alternativt inte gå alls och eftersom hon är så söt får vi alla stålsätta oss för att hålla på gränserna.
Hon har en egen kudde att ligga på i soffan, en liten brun kudde. Den går bra att håra ner hur mycket som helst.
Dom andra kuddarna går inte alls bra att håra ner hur mycket som helst, det vet hon.
Ändå har jag fyra (4) gånger den här förmiddagen fått ställa mig vid hennes kudde och peka med hela handen.
Hon fattar.
Hon kommer med hängande huvud och lägger sig fint på den lilla, bruna, lilla kudden.
När jag lämnat rummet går hon genast tvärs över soffan och lägger sig på den stora, lila, stora kudden.
”Jo – jag ligger i hallen när ni äter, det är inte mitt fel att jag har så långa framben.”
Hjortben igen.
Den här gnagde hon på i nästan en timme, sen sov hon en stund. Efter nästa promenad fortsatte hon gnaga. Lite dessert kan man säga.
Annie har knallat så mycket idag att hon sista vändan liksom satte sig på rumpan och bara vägrade. Hon ville bara hem.
Så här ser man ut när man inte hittar leksaken i skogen och vill ha godis ändå.
Igår och idag var vi (ja, inte jag dårå) på isen.
Annie jagade isbitar som barnen kastade och sen sprang hon efter husse som körde flakan på isen.
Det gick fort, det var halt och om något så tränade hon balansen ordentligt.
Morgonsmyg i skogen, och idag sken solen också.
Sen hittade Annie en ny plats på loftet bredvid skrivbordet, och det gick alldeles utmärkt att sova där.
Vi var i skogen en halvtimme, och jag kastade iväg en hård gummigrej som Annie skulle leta upp, och hon gjorde det.
Varje gång!
Hon såg aldrig vart jag kastade den utan fick bara använda nosen, så jäkla duktig var hon.
Stor lycka och mycket studsa runt med leksaken på vägen tillbaka.
Sen tänkte jag krångla till det lite för henne och kastade in leksaken i kronan på ett nedfallet träd.
Lite till vänster i bild, en blå liten grej.
Ja, det tog lite längre tid att hitta den.
Hon gav inte upp, men hon kom fram ibland och kollade om jag verkligen hade kastat något.
Då sa jag sök, och så pep hon iväg igen.
Så klart hittade hon den, det är ju Annie vi pratar om
Lite knöligt var det att komma fram, men ett snyggt gasellhopp löste det problemet också.
Sen var det där med att komma ut också…
Efter en halvtimmes lunk i skogen i morse (hon tycker väldigt mycket om harpluttar) var det strålande sol när vi kom hem.
Så klart satt vi på bänken en stund.
Efter en timme ville jag gå in, det ville inte hon. När jag hade ropat sju gånger och stampat med ena foten i gruset reste hon sig och kom in. Efter en omväg.
Eftersom jag opererade ena knäet i början av februari har jag inte kunnat gå på långpromenader med Annie, det har ungarna fått sköta.
Nu har jag dragit på mig en inflammation i det andra benet och ska ta det lugnt i minst tio dagar, det kräver lite nya grepp.
Idag hittade jag t ex en ny stig på landet (jag har bara varit här sen -89…) så där smög jag omkring under tiden som Annie nosade, sprang, nosade och sprang.
Vi tog en promenad upp till Aspudden en dag, det är ju verkligen en tråkig väg.
Framför allt går det inte att släppa Annie där bland alla bilar.
Hon var dessutom lite stressad eftersom husse cyklade i förväg ibland och hon inte kunde springa efter.
Då blev man lite trött när man kom hem.
Annie fick en ny kastleksak i julklapp.
Den var kul.
Och när man har käkat stoppning dricker man så klart vatten i den fina skålen.
Sen var det mys framför brasan.
Annie har busat med barnen, det är väldigt roligt att jaga snö.
Annie hade lite hjärngympa med husse igår kväll, och bland annat skulle hon slå tassarna på ett plastlock för att få en godis.
Locket åkte in under mattan och Annie lyckades få fram, det.
Leken fortsatte med annat efter ett tag och locket hamnade i diskhon.
Något senare börjar Annie leta efter det igen.
Igår var det dags igen.
Annie var inte så jäkla sugen när vi kom in i simhallen, stod med nosen mot dörren med svansen mellan benen, men när jag stod vid duschen och lockade på henne kom hon tassande och klev in.
Hon jobbade hårdare på att hitta en väg ut, och instruktören bad mig at ta tag i henne då och då för en uppmuntrande kram och klapp, så att Annie skulle fokusera på mig istället.
JAG skulle alltså bli biljetten ut ur bassängen och inte instruktören. Efter 5-7 minuter gav Annie upp försöken att bryta sig ut och simmade runt, runt och utan lina den här gången också.
Femton (15) minuter blev det igår, med en vila – starkt jobbat.
Annie har nu fått mellannamnet ”Utter”.
Efter simmet, duschen, hårtorken och godiset fick hon fnatt ute i snön (hon älskar ju snö) och kastade sig precis som Anja Pärson med magen före och tassarna rakt fram. Kul hund.
Hon blir inte lika trött efter som i början, nu verkar det mer som att hon får värsta boosten med energi.
Idag var Annie lite mer envis; hon skulle hitta vägen ut ur bassängen.
Det höll hon på med i tre minuter ungefär.
Sen testade hon att hämta leksaken, men eftersom det inte gav resultatet hon förväntade sig, att bli utsläppt ur bassängen, så slutade hon hämta den.
Hon bara simmade istället.
Runt, runt, runt. Instruktören kopplade bort linan och Annie kopplade bort tanken på att komma ur bassängen, och simmade som en utter. Mycket snyggt.
Idag blev det elva minuter.
Varje morgon går vi förbi den här busken.
Och varje morgon stannar Annie och nosar på den. På alla pinnar. I lugn och ro.
Det tar rätt lång tid.
Allt var coolt fram tills vi skulle gå in i simhallen, då backade hon i dörren.
Vi, jag och instruktören, gick in och lockade på Annie, men nej. Hon ville nog gärna helst åka hem igen. Svansen mellan benen, viftandes, med nosen på dörren.
Vi lockade på henne, fick med henne en bit och då upptäckte hon mysrummet. Där hon fick pälsen blåst med hårtork och så godis innan hon gick hem – dit in gick hon nu.
Hoppade upp på madrassen och kröp längs med väggen när jag kom efter.
Jag bar henne till duschen, och vips hade hon flytväst och lina på.
Instruktören lyfte ner henne i bassängen och sen – TADAA – simmade Annie i tio minuter!
Fyra fler än förra veckan, fantastiskt. Instruktören var mycket nöjd.
Hon sa också att Annie har väldigt bra kondition.
Och när man har simmat tio minuter, duschat två gånger, fått frambenen stretchade och blivit torkad med hårtork, då sover man insnurrad i fleecefilten när man kommer hem.
I morse höll Annie på med mycket intressanta saker.
Hon stannade plötsligt, tryckte ner nosen i gräset (ja, jag vet, gräs, när det borde stå snö) och började sen sprätta med benen, som om hon hade bajsat.
Det här upprepade hon flera gånger; nosade och sprätte.
Annie simmar inte idag. Hon är lite loj efter att ha kräkts ner två ullfiltar, en dun-kudde samt bajsat på golv och matta på kvällen och natten mellan lördag och söndag.
Utan förvarning började hon kräkas i soffan vid 23-tiden och jag tror vi gick och la oss strax efter 01, då hade jag rantat efter henne i skogen – hon drog nämligen, pang iväg bara och jag efter i nattlinne, gummistövlar och ficklampa.
Hon vägrade gå in. Skulle ligga under en gran någonstans långt bort i skogen.
Jag fick lite känslan av att hon skulle gå till skogs, lägga sig under en gran och dö, för det har jag läst att djur gör. Dör under granar.
Så jag bar hem henne igen. Två gånger.
När vi vaknade på morgonen, för att det luktade illa, hade hon bajsat ungefär överallt.
Hon började äta igår kväll igen, lite ris och vatten, och ser i alla fall levande ut igen.
Vi träffade den lilla vita blandrashunden Smilla, som nu är 14 månader, och det var ju kul. Smilla hade en kul pipleksak som Annie ville låna.
Annie fick jobba lite, Smilla är – HÖR OCH HÄPNA – snabbare än Annie.
Eller vi kan säga så här: Annie hann inte ifatt henne. På tjugo minuter.
För att få omväxling i motionen har jag anmält Annie till hundsim en gång i veckan.
Hon kom igång bra i somras med flytvästen, ända tills jag slog av min ena stortånagel och inte kunde simma med henne. Idag var det första gången och vi hade en instruktör med, hon kommer att vara med under fem pass, sen är det meningen att vi ska kunna boka hallen och gå dit själva.
Annie började med att gå fritt i simhallen och lukta ordentligt, sen duscha och tillslut på med flytvästen. Av den beräknade simturen på 30 minuter, vilket är målet när hon är van, simmade Annie 6 minuter idag. Övrig tid vilade hon på instruktörens arm i vattnet eller letade efter en lämplig väg ut.
När simmet var klart var det ny dusch och sen in i mysrummet som består av en stor inplastad madrass, hårtork och godis. Annie trivdes mycket bra i det rummet.
På måndag nästa vecka ska vi tillbaka.
Lite morgongympa för hjärnan.
Jag slängde ut fem godisbitar och hon letade och letade, hittade en, två, letade och letade, hittade tre, fyra och fem och letade och letade och hittade sex, sju, åtta…
Vafan.
Hon käkade harpluttar.
Annie vill vara nära husse när dom inte setts på en hel dag.
Inte nödvändigtvis nära och vaken.
På morgnarna gick vi längs med stranden och hon fick leta efter halva frukosten som jag kastade ut i det höga gräset.
Vi gick i skogen vid Stenshuvuds nationalpark, otroligt vackert med alla färger.
Vi hörde och såg två rådjur, eller vi och vi, inte Annie. Bara jag.
Såklart är hon söt när hon sover.
Hon ser också ut att få fler ben när hon sover. Eller bara längre.
När det skymmer har vi problem att se Annie´s leksaker och jag köpte en som lyser någorlunda i mörkret. Vi testade den ute på Hundudden på Djurgården.
Husse skulle ut och fiska med sina kompisar och vi följde med ner till bryggan en tidig lördagsmorgon och vinkade av.
Annie passade på att bada och jaga pinnar.
Den 1 oktober tog vi båten ut till en ö. Det var knallblå himmel och sol, otroligt varmt och skönt. Husse och Annie tog sig ett bad och sen blev Annie trött.
Hon somnade i hans knä.
Vi glömde selen på Österlen i somras och jag hittade ingen likadan i djuraffären när vi kom hem, så hon har haft vanligt koppel sen dess.
Vår djuraffär var på en mässa nyligen och hittade en ny sele som är väldigt enkel att ta på och av. (Dom försökte sälja på oss en ljusrosa, men jag tyckte inte det…)
Texten ”Julius K9″ går att byta ut, det är kardborrefäste. Väntar in annan text på djuraffären.”Snygg och snabb” kanske. Eller ”Pappas tjej”. Hmpf.
Vi har fönstrena öppna på nätterna, och ibland blir det korsdrag så att det knarrar i dörrarna – jätteläskigt tycker Annie.
Hon kom in och väckte mig flera gånger och ville inte sova i sin bädd i vardagsrummet. Jag slängde ner en kudde på golvet och hon la sig där.
Dagen efter köpte jag såklart en bädd till, en som alltid står vid min säng.
Annie blev helnöjd. Hon låg i den så fort hon var hemma första veckan.
En timmes promenad i skogen på morgonen och sen en timmes plask och lek nere vid bryggan.
Annie orkade inte ens gå in i huset, utan slaggade in bakom moppen i carporten.
Jag har simtränat Annie med flytväst och lina. Den fjärde gången var hon väldigt avslappnad och simmade till och med runt mig och kollade läget i lugn och ro.
När jag nu slog av min ena stortånagel och inte kunde bada, kastade jag ut en leksak i vattnet och utan knussel kastade hon sig ut – jag betonar kastade – och simmade glatt ut och hämtade den.
Ungefär tio gånger, sen blev hon trött.
Annie frös på väg hem från sjökrogen och jag stoppade ner henne i sovsäcken/liggpåsen.
Hon ville inte kliva ur. Vi lade till båten, låste och gick av men hon låg kvar.
Vi drog från landet ett tag och hälsade på lite folk i Småland.
Det var väldigt jobbigt.
Annie upptäckte det roliga med att tugga på husses foppatoffel.
Han var inte lika road.
Jag fattar inte problemet, det är ju redan i hål i dom.
Åh vad härligt, Annie är tillbaka!
Lite tuffsig och märkt i ansiktet, men humöret är det inget fel på alls.
Glad, glad och glad. Och hon äter och dricker bra.
Hon är nog piggare än vad jag tycker är bra eftersom Albano vill att hon tar det lugnt i två veckor pga risken för sena komplikationer. Det får bli som dom säger, kortare promenader ett tag framöver.
Annie blev kvar två dygn på Albano och behandlades med serum och dropp.
Första dygnet var det okej att vara där,hon åt och drack bra när svullnaden gått ner lite och var pigg både inne och ute.
När jag hämtade henne var hon väldigt orolig. Kunde inte slappna av alls och på eftermiddagen låg jag bredvid henne på sängen och strök henne över magen när hon hyperventilerade och pep samtidigt. Hon kunde verkligen inte slappna av.
Då sjöng jag en vaggvisa, samma som kidsen fått höra som små, och Annie somnade efter några minuter.
Jag också.
På kvällen tog vi båten ut till en ö och satt på en klippa och åt middag.
Annie gick ner i vattnet en stund.
När det var dags för henne att äta gick hon bara. Jag ställde fram tallriken flera gånger, men hon bara vände bort huvudet. Då tog jag upp maten med handen och matade henne. Då åt hon.
I morse tittade hon ner i tallriken – och gick. Hon drack lite, väldigt lite, under dagen och sov länge i flera omgångar. När vi kom hem ställde jag fram ny mat, hon hade ju inte ätit på hela dagen, men hon bara tittade och gick undan. Då gjorde jag samma sak igen, tog upp maten med fingrarna och matade henne. Och hon åt. Och nu sover hon igen.
Annie klev på en huggorm för tre dagar sen, och blev biten rakt över munnen.
40 minuter senare satt jag i bilen med djursjukhuset i örat: ”det står på gps:en att vi är framme om 16 minuter, men jag tror inte det går, hon kan knappt andas”.
När hennes andetag blev kortare och kortare försökte jag få in fingrarna i munnen på henne, måste få tag i tungan, måste få in luft. Det gick inte. Hennes käkar krampade men jag fick in en tumme, såg hennes ögon öppnas och stängas i slow motion, hörde mannen tuta på bilar i vägen, såg in i hennes svullna ansikte och sa: ”Duktig tjej! Du klarar det här!”
Jag sprang in med henne i famnen, skrek att hon inte kunde andas, att hon nästan dog där i bilen.
Några minuter senare satt hon upp med en droppnål i ena benet, svullet huvud, väsande andning och dreglade som en Bulldog – och viftade på svansen.
Förtydligande: Annie har kunnat simma länge, men hon har inte velat simma. Men nu vill hon.
Och när man har velat simma vill man också gnaga på en trevlig pinne i gräset.
Granarna är så dåliga att det ska genomföras en jättestor gallring.
Wille blev så till sig i brallan pälsen att Annie lackade till lite grann. Det brydde han sig inte om. Då hoppade hon upp på bänken som är ”pass”. Det sket väl han i.
Annie går äntligen ner frivilligt i vattnet.
Hon går ner så att vi nästan fick lura henne för att hon skulle komma med oss hem, och då lutade hon kraftigt mot havet när vi gick hem. Bada, bada, bada – allt hon tänkte på.
Och säkert drömde om.
När man har farit runt som en dåre i skog och hus och lekt med nya kompisen Diesel (Goldenvalp fem månader) blir man trött. Och fryser.
Och efter att den misstänkta skendräktigheten har klingat av och Annie faktiskt vill gå ut och vara ute, verkar inte kondisen vara på topp (trots mina köra bilen till skogen och gå med Annie för att hon inte ska springa hem och passa ”valpar” race) så efter en timme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen och kvällen, blir man ju jätte jätte jätte trött.
Annie är inte sig själv.
Annie är just nu världens tråkigaste hund, vilket är…tråkigt, eftersom hon egentligen är världens roligaste hund.
Hon är skendräktig.
Det betyder att hon har adopterat min man, vägrar gå på promenad, lagt på hullet och – sa jag att hon vägrar gå på promenad?
Det kändes inte helt kul att släpa runt henne i byn och när jag lät henne välja själv sprang hon hem.
Efter en stund tankeverksamhet kom jag fram till att det blir svårt att springa hem om vi inte är hemma.
Så i söndags tog jag bilen och åkte ut till Djurgården; det funkade kanon, hon var ute och gick med mig i en timme utan några som helst mystiska move.
I går åkte vi till Älvsjöskogen och det var samma sak där, en timmes knatande, utan problem.
I morse satte jag mig och hunden i bilen och körde till Grimsta för att gå Kaananspåret på 5 km.
Det var bara att glömma.
Vi hade gått i fem (5) minuter då Annie tvärvände och sprang åt andra hållet. Mot bilen.
Jag hade henne i lina, och testade att gå in i skogen men hon satte sig på rumpan och vägrade.
Jag lockade, pratade med bebisrösten och hon kom med – tre meter – sen vände hon igen.
Eftersom jag misstänkte att ingen kommer att tro mig, spelade jag in henne på film (som jag tyvärr inte kan få upp här) och där ser man också hur hon försöker gömma sig under en gran, alternativt bakom en björk.
Ja men ni förstår.
Jag gav upp efter en kvart.
Vi åkte hem och hon sov två och en halv timme i soffan.
Lilla Annie är egentligen en hulkhund. Syns ju tydligt på bilden.
Det är ju så mysigt (och varmt)!
Annie valde den i bilen framför att stå utanför bilen i -17,5 grader och frysa ihjäl.
Smart hund.
När vi började rensa bort snö vid grillen hittade vi fyra korvar som vi lämnade kvar förra helgen.
Vi trodde att Roslagens vilda djur skulle uppskatta korvarna, men inte.
Men Annie, hon uppskattade det, hon kände lukten av fyra djupfrysta Extra hot Chorizo.
När vi deklarerat, för fjärde gången, att hon inte ska gå upp till grannen och käka upp maten som han lagt ut till rådjuren, hittade hon en jättemysig plats.
Nej, det som var en kul lek första två minuterna, slutade nästan med mamma-pappa-barn-lek.
Zandor fick gå hem.
Efter att hon slutat blöda började hon göra konstiga saker.
Vi hittade henne t ex på matbordet. Tre gånger.
Mycket grejer för sig ute överhuvudtaget, bara… konstiga grejer.
Det är något väldigt speciellt med hundar som höglöper.
Och eftersom hon höglöper drog hon undan svansen.
Ingen lycka denna gång; Wille är ungefär 300 år och livrädd för allt.
Idag har Annie letat godis under skålar.
Det var kul. Hon har kommit på hur hon ska göra. Såklart.
Smart hund det där.
Nu löper Annie igen.
Hon har varit lite skum och nu hittade vi några droppar på golvet.
Jag hämtade hennes snygga blöja, och hejsan, den kände hon igen.
Plötsligt ålade hon omkring på köksmattan, gömde sig under bordet och kröp omkring i största allmänhet.
Det hjälpte ju inte.
Jag satte på henne blöjan och efter det är jag dagens hatobjekt.
Hon hoppade upp i husses knä.
Hämtade hem Annie efter våra två veckor i Thailand; var lite skraj att hon skulle sura, men icke.
Hon är som vanligt.
Igår var det snöröjning, vilket vill säga: jag kastade snöbollar och Annie kämpade sig fram i tung blötsnö.
Hon sov gott sen, ja.
Idag vaknade vi 05.30 pga jetlagen och då tyckte Annie att det var en utmärkt tid för att gå ut.
Så vi var ute och drog i pyjamasen.
Vi har också hunnit med en 1-timmes promenad och nu ligger hon utslagen på soffan.
I dag lämnade jag Annie hos Mats, där hon fick träffa den nya lilla söta Kooikern.
Så ullig och så söt.
Sa jag att hon är söt?
För övrigt saknar vi redan Annie, det är så sjukt tomt här utan henne, och vi nämner henne i varannan mening. Hon har verkligen blivit en del i den här familjen 🙂
Vi tog en sväng ut till landet idag för att kolla in bygget.
Det var mycket snö och Annie skuttade runt som tok. Påminde lite om en gasell.
Det snöade åt alla håll och sikten var lika med noll.
Just då bestämde jag mig för att gå en promenad med Annie.
Så sjukt jobbigt att gå i snömodden, vet inte hur jag tänkte.
Vi halkade omkring i en och en halv timme, hon valde i och för sig att studsa omkring i snövallarna där det gick. Nu sover hon.
Idag blir det ingen bild. Det syns liksom inget, bara vitt.
Morgonens promenad innehöll en massa bus från min sida; jag brölar som en hes ko, och hon springer runt mig i cirklar och är jätteglad eftersom jag inte kan få tag in henne, och bus från hennes sida; snor alla pinnar som ligger på… öh… marken.
Sen tuggar hon sönder dom. Busigt!
Dagens va faan – alla som lägger ut mat till fåglarna i snödrivorna. Låt mig upplysa er om en sak: det är min hund som äter upp det där.
Annie´s mage är bra igen.
Annat intressant: hon blir skraj när hon ser folk i skogen med neonvästar och hör motorsågar. Hej vad hon lägger öronen bakåt och drar in svansen mellan benen. Vid ett tillfälle var hon på väg upp i famnen på mig. Hon tvärnitar också och börjar backa. Då gäller det att ha jackan full med godis och en fjompig röst.
Folk som ska in och ur sina bilar är också högintressanta, hon ska absolut stirra ut dom.
Har också börjat med något mindre kul: möter vi en hund ska hon liksom SPRINGA fram till den. Lycka till säger jag och håller i kopplet. Kontentan blir då att hon försöker DRA mig efter sig.
En kille med en (ful) liten hund upplyste mig snällt om att ”Pelle tycker inte om stressade och framfusiga hundar”. Vi fick alltså inte hälsa. Där ser du Annie, så går det när du HOPPAR och SPRINGER mot andra hundar.
Har försökt tala om det för henne, vilket hon högaktningsfullt skiter i.
Och så har hon fått för sig att börja skälla igen, så fort någon var på dörren, eller i vissa fall gick förbi dörren.
Det har vi fått jobba hårt med. Vill hon ligga i sin korg och morra när någon kommer, varsågod, men skäller gör man inte. Annie och jag är inte riktigt av samma uppfattning, men snart så.
Igår beslöt vi oss för att ge Annie yttepytte (vi snackar hälften av hälften av hälften typ) lite av det nya fodret ihop med hennes vanliga.
Hon fick första mixen i går kväll. Vid lunch idag var jag ute med henne en timme, och då tyckte jag att hennes högar såg lite skumma ut. För en halvtimme sen började hon trampa runt vid matbordet.
Jag fick ut henne i tid: hon hade diarré.
Så nu utgår jag ifrån att det är det nya fodret som hon av någon anledning inte fixar.
No mas. Nu är det bra.
