Livet med hund
Annie hade lite hjärngympa med husse igår kväll, och bland annat skulle hon slå tassarna på ett plastlock för att få en godis.
Locket åkte in under mattan och Annie lyckades få fram, det.
Leken fortsatte med annat efter ett tag och locket hamnade i diskhon.
Något senare börjar Annie leta efter det igen.
Igår var det dags igen.
Annie var inte så jäkla sugen när vi kom in i simhallen, stod med nosen mot dörren med svansen mellan benen, men när jag stod vid duschen och lockade på henne kom hon tassande och klev in.
Hon jobbade hårdare på att hitta en väg ut, och instruktören bad mig at ta tag i henne då och då för en uppmuntrande kram och klapp, så att Annie skulle fokusera på mig istället.
JAG skulle alltså bli biljetten ut ur bassängen och inte instruktören. Efter 5-7 minuter gav Annie upp försöken att bryta sig ut och simmade runt, runt och utan lina den här gången också.
Femton (15) minuter blev det igår, med en vila – starkt jobbat.
Annie har nu fått mellannamnet ”Utter”.
Efter simmet, duschen, hårtorken och godiset fick hon fnatt ute i snön (hon älskar ju snö) och kastade sig precis som Anja Pärson med magen före och tassarna rakt fram. Kul hund.
Hon blir inte lika trött efter som i början, nu verkar det mer som att hon får värsta boosten med energi.
Idag var Annie lite mer envis; hon skulle hitta vägen ut ur bassängen.
Det höll hon på med i tre minuter ungefär.
Sen testade hon att hämta leksaken, men eftersom det inte gav resultatet hon förväntade sig, att bli utsläppt ur bassängen, så slutade hon hämta den.
Hon bara simmade istället.
Runt, runt, runt. Instruktören kopplade bort linan och Annie kopplade bort tanken på att komma ur bassängen, och simmade som en utter. Mycket snyggt.
Idag blev det elva minuter.
Varje morgon går vi förbi den här busken.
Och varje morgon stannar Annie och nosar på den. På alla pinnar. I lugn och ro.
Det tar rätt lång tid.
Allt var coolt fram tills vi skulle gå in i simhallen, då backade hon i dörren.
Vi, jag och instruktören, gick in och lockade på Annie, men nej. Hon ville nog gärna helst åka hem igen. Svansen mellan benen, viftandes, med nosen på dörren.
Vi lockade på henne, fick med henne en bit och då upptäckte hon mysrummet. Där hon fick pälsen blåst med hårtork och så godis innan hon gick hem – dit in gick hon nu.
Hoppade upp på madrassen och kröp längs med väggen när jag kom efter.
Jag bar henne till duschen, och vips hade hon flytväst och lina på.
Instruktören lyfte ner henne i bassängen och sen – TADAA – simmade Annie i tio minuter!
Fyra fler än förra veckan, fantastiskt. Instruktören var mycket nöjd.
Hon sa också att Annie har väldigt bra kondition.
Och när man har simmat tio minuter, duschat två gånger, fått frambenen stretchade och blivit torkad med hårtork, då sover man insnurrad i fleecefilten när man kommer hem.
I morse höll Annie på med mycket intressanta saker.
Hon stannade plötsligt, tryckte ner nosen i gräset (ja, jag vet, gräs, när det borde stå snö) och började sen sprätta med benen, som om hon hade bajsat.
Det här upprepade hon flera gånger; nosade och sprätte.
Annie simmar inte idag. Hon är lite loj efter att ha kräkts ner två ullfiltar, en dun-kudde samt bajsat på golv och matta på kvällen och natten mellan lördag och söndag.
Utan förvarning började hon kräkas i soffan vid 23-tiden och jag tror vi gick och la oss strax efter 01, då hade jag rantat efter henne i skogen – hon drog nämligen, pang iväg bara och jag efter i nattlinne, gummistövlar och ficklampa.
Hon vägrade gå in. Skulle ligga under en gran någonstans långt bort i skogen.
Jag fick lite känslan av att hon skulle gå till skogs, lägga sig under en gran och dö, för det har jag läst att djur gör. Dör under granar.
Så jag bar hem henne igen. Två gånger.
När vi vaknade på morgonen, för att det luktade illa, hade hon bajsat ungefär överallt.
Hon började äta igår kväll igen, lite ris och vatten, och ser i alla fall levande ut igen.
Vi träffade den lilla vita blandrashunden Smilla, som nu är 14 månader, och det var ju kul. Smilla hade en kul pipleksak som Annie ville låna.
Annie fick jobba lite, Smilla är – HÖR OCH HÄPNA – snabbare än Annie.
Eller vi kan säga så här: Annie hann inte ifatt henne. På tjugo minuter.
För att få omväxling i motionen har jag anmält Annie till hundsim en gång i veckan.
Hon kom igång bra i somras med flytvästen, ända tills jag slog av min ena stortånagel och inte kunde simma med henne. Idag var det första gången och vi hade en instruktör med, hon kommer att vara med under fem pass, sen är det meningen att vi ska kunna boka hallen och gå dit själva.
Annie började med att gå fritt i simhallen och lukta ordentligt, sen duscha och tillslut på med flytvästen. Av den beräknade simturen på 30 minuter, vilket är målet när hon är van, simmade Annie 6 minuter idag. Övrig tid vilade hon på instruktörens arm i vattnet eller letade efter en lämplig väg ut.
När simmet var klart var det ny dusch och sen in i mysrummet som består av en stor inplastad madrass, hårtork och godis. Annie trivdes mycket bra i det rummet.
På måndag nästa vecka ska vi tillbaka.
Lite morgongympa för hjärnan.
Jag slängde ut fem godisbitar och hon letade och letade, hittade en, två, letade och letade, hittade tre, fyra och fem och letade och letade och hittade sex, sju, åtta…
Vafan.
Hon käkade harpluttar.
Annie vill vara nära husse när dom inte setts på en hel dag.
Inte nödvändigtvis nära och vaken.
På morgnarna gick vi längs med stranden och hon fick leta efter halva frukosten som jag kastade ut i det höga gräset.
Vi gick i skogen vid Stenshuvuds nationalpark, otroligt vackert med alla färger.
Vi hörde och såg två rådjur, eller vi och vi, inte Annie. Bara jag.
Såklart är hon söt när hon sover.
Hon ser också ut att få fler ben när hon sover. Eller bara längre.
När det skymmer har vi problem att se Annie´s leksaker och jag köpte en som lyser någorlunda i mörkret. Vi testade den ute på Hundudden på Djurgården.
Husse skulle ut och fiska med sina kompisar och vi följde med ner till bryggan en tidig lördagsmorgon och vinkade av.
Annie passade på att bada och jaga pinnar.
Den 1 oktober tog vi båten ut till en ö. Det var knallblå himmel och sol, otroligt varmt och skönt. Husse och Annie tog sig ett bad och sen blev Annie trött.
Hon somnade i hans knä.
Vi glömde selen på Österlen i somras och jag hittade ingen likadan i djuraffären när vi kom hem, så hon har haft vanligt koppel sen dess.
Vår djuraffär var på en mässa nyligen och hittade en ny sele som är väldigt enkel att ta på och av. (Dom försökte sälja på oss en ljusrosa, men jag tyckte inte det…)
Texten ”Julius K9″ går att byta ut, det är kardborrefäste. Väntar in annan text på djuraffären.”Snygg och snabb” kanske. Eller ”Pappas tjej”. Hmpf.
Vi har fönstrena öppna på nätterna, och ibland blir det korsdrag så att det knarrar i dörrarna – jätteläskigt tycker Annie.
Hon kom in och väckte mig flera gånger och ville inte sova i sin bädd i vardagsrummet. Jag slängde ner en kudde på golvet och hon la sig där.
Dagen efter köpte jag såklart en bädd till, en som alltid står vid min säng.
Annie blev helnöjd. Hon låg i den så fort hon var hemma första veckan.
En timmes promenad i skogen på morgonen och sen en timmes plask och lek nere vid bryggan.
Annie orkade inte ens gå in i huset, utan slaggade in bakom moppen i carporten.
Jag har simtränat Annie med flytväst och lina. Den fjärde gången var hon väldigt avslappnad och simmade till och med runt mig och kollade läget i lugn och ro.
När jag nu slog av min ena stortånagel och inte kunde bada, kastade jag ut en leksak i vattnet och utan knussel kastade hon sig ut – jag betonar kastade – och simmade glatt ut och hämtade den.
Ungefär tio gånger, sen blev hon trött.
Annie frös på väg hem från sjökrogen och jag stoppade ner henne i sovsäcken/liggpåsen.
Hon ville inte kliva ur. Vi lade till båten, låste och gick av men hon låg kvar.
Vi drog från landet ett tag och hälsade på lite folk i Småland.
Det var väldigt jobbigt.
Annie upptäckte det roliga med att tugga på husses foppatoffel.
Han var inte lika road.
Jag fattar inte problemet, det är ju redan i hål i dom.
Åh vad härligt, Annie är tillbaka!
Lite tuffsig och märkt i ansiktet, men humöret är det inget fel på alls.
Glad, glad och glad. Och hon äter och dricker bra.
Hon är nog piggare än vad jag tycker är bra eftersom Albano vill att hon tar det lugnt i två veckor pga risken för sena komplikationer. Det får bli som dom säger, kortare promenader ett tag framöver.
Annie blev kvar två dygn på Albano och behandlades med serum och dropp.
Första dygnet var det okej att vara där,hon åt och drack bra när svullnaden gått ner lite och var pigg både inne och ute.
När jag hämtade henne var hon väldigt orolig. Kunde inte slappna av alls och på eftermiddagen låg jag bredvid henne på sängen och strök henne över magen när hon hyperventilerade och pep samtidigt. Hon kunde verkligen inte slappna av.
Då sjöng jag en vaggvisa, samma som kidsen fått höra som små, och Annie somnade efter några minuter.
Jag också.
På kvällen tog vi båten ut till en ö och satt på en klippa och åt middag.
Annie gick ner i vattnet en stund.
När det var dags för henne att äta gick hon bara. Jag ställde fram tallriken flera gånger, men hon bara vände bort huvudet. Då tog jag upp maten med handen och matade henne. Då åt hon.
I morse tittade hon ner i tallriken – och gick. Hon drack lite, väldigt lite, under dagen och sov länge i flera omgångar. När vi kom hem ställde jag fram ny mat, hon hade ju inte ätit på hela dagen, men hon bara tittade och gick undan. Då gjorde jag samma sak igen, tog upp maten med fingrarna och matade henne. Och hon åt. Och nu sover hon igen.
Annie klev på en huggorm för tre dagar sen, och blev biten rakt över munnen.
40 minuter senare satt jag i bilen med djursjukhuset i örat: ”det står på gps:en att vi är framme om 16 minuter, men jag tror inte det går, hon kan knappt andas”.
När hennes andetag blev kortare och kortare försökte jag få in fingrarna i munnen på henne, måste få tag i tungan, måste få in luft. Det gick inte. Hennes käkar krampade men jag fick in en tumme, såg hennes ögon öppnas och stängas i slow motion, hörde mannen tuta på bilar i vägen, såg in i hennes svullna ansikte och sa: ”Duktig tjej! Du klarar det här!”
Jag sprang in med henne i famnen, skrek att hon inte kunde andas, att hon nästan dog där i bilen.
Några minuter senare satt hon upp med en droppnål i ena benet, svullet huvud, väsande andning och dreglade som en Bulldog – och viftade på svansen.
Förtydligande: Annie har kunnat simma länge, men hon har inte velat simma. Men nu vill hon.
Och när man har velat simma vill man också gnaga på en trevlig pinne i gräset.
Granarna är så dåliga att det ska genomföras en jättestor gallring.
Wille blev så till sig i brallan pälsen att Annie lackade till lite grann. Det brydde han sig inte om. Då hoppade hon upp på bänken som är ”pass”. Det sket väl han i.
Annie går äntligen ner frivilligt i vattnet.
Hon går ner så att vi nästan fick lura henne för att hon skulle komma med oss hem, och då lutade hon kraftigt mot havet när vi gick hem. Bada, bada, bada – allt hon tänkte på.
Och säkert drömde om.
När man har farit runt som en dåre i skog och hus och lekt med nya kompisen Diesel (Goldenvalp fem månader) blir man trött. Och fryser.
Och efter att den misstänkta skendräktigheten har klingat av och Annie faktiskt vill gå ut och vara ute, verkar inte kondisen vara på topp (trots mina köra bilen till skogen och gå med Annie för att hon inte ska springa hem och passa ”valpar” race) så efter en timme på förmiddagen och en halvtimme på eftermiddagen och kvällen, blir man ju jätte jätte jätte trött.
Annie är inte sig själv.
Annie är just nu världens tråkigaste hund, vilket är…tråkigt, eftersom hon egentligen är världens roligaste hund.
Hon är skendräktig.
Det betyder att hon har adopterat min man, vägrar gå på promenad, lagt på hullet och – sa jag att hon vägrar gå på promenad?
Det kändes inte helt kul att släpa runt henne i byn och när jag lät henne välja själv sprang hon hem.
Efter en stund tankeverksamhet kom jag fram till att det blir svårt att springa hem om vi inte är hemma.
Så i söndags tog jag bilen och åkte ut till Djurgården; det funkade kanon, hon var ute och gick med mig i en timme utan några som helst mystiska move.
I går åkte vi till Älvsjöskogen och det var samma sak där, en timmes knatande, utan problem.
I morse satte jag mig och hunden i bilen och körde till Grimsta för att gå Kaananspåret på 5 km.
Det var bara att glömma.
Vi hade gått i fem (5) minuter då Annie tvärvände och sprang åt andra hållet. Mot bilen.
Jag hade henne i lina, och testade att gå in i skogen men hon satte sig på rumpan och vägrade.
Jag lockade, pratade med bebisrösten och hon kom med – tre meter – sen vände hon igen.
Eftersom jag misstänkte att ingen kommer att tro mig, spelade jag in henne på film (som jag tyvärr inte kan få upp här) och där ser man också hur hon försöker gömma sig under en gran, alternativt bakom en björk.
Ja men ni förstår.
Jag gav upp efter en kvart.
Vi åkte hem och hon sov två och en halv timme i soffan.
Lilla Annie är egentligen en hulkhund. Syns ju tydligt på bilden.
Det är ju så mysigt (och varmt)!
Annie valde den i bilen framför att stå utanför bilen i -17,5 grader och frysa ihjäl.
Smart hund.
När vi började rensa bort snö vid grillen hittade vi fyra korvar som vi lämnade kvar förra helgen.
Vi trodde att Roslagens vilda djur skulle uppskatta korvarna, men inte.
Men Annie, hon uppskattade det, hon kände lukten av fyra djupfrysta Extra hot Chorizo.
När vi deklarerat, för fjärde gången, att hon inte ska gå upp till grannen och käka upp maten som han lagt ut till rådjuren, hittade hon en jättemysig plats.
Nej, det som var en kul lek första två minuterna, slutade nästan med mamma-pappa-barn-lek.
Zandor fick gå hem.
Efter att hon slutat blöda började hon göra konstiga saker.
Vi hittade henne t ex på matbordet. Tre gånger.
Mycket grejer för sig ute överhuvudtaget, bara… konstiga grejer.
Det är något väldigt speciellt med hundar som höglöper.
Och eftersom hon höglöper drog hon undan svansen.
Ingen lycka denna gång; Wille är ungefär 300 år och livrädd för allt.
Idag har Annie letat godis under skålar.
Det var kul. Hon har kommit på hur hon ska göra. Såklart.
Smart hund det där.
Nu löper Annie igen.
Hon har varit lite skum och nu hittade vi några droppar på golvet.
Jag hämtade hennes snygga blöja, och hejsan, den kände hon igen.
Plötsligt ålade hon omkring på köksmattan, gömde sig under bordet och kröp omkring i största allmänhet.
Det hjälpte ju inte.
Jag satte på henne blöjan och efter det är jag dagens hatobjekt.
Hon hoppade upp i husses knä.
Hämtade hem Annie efter våra två veckor i Thailand; var lite skraj att hon skulle sura, men icke.
Hon är som vanligt.
Igår var det snöröjning, vilket vill säga: jag kastade snöbollar och Annie kämpade sig fram i tung blötsnö.
Hon sov gott sen, ja.
Idag vaknade vi 05.30 pga jetlagen och då tyckte Annie att det var en utmärkt tid för att gå ut.
Så vi var ute och drog i pyjamasen.
Vi har också hunnit med en 1-timmes promenad och nu ligger hon utslagen på soffan.
I dag lämnade jag Annie hos Mats, där hon fick träffa den nya lilla söta Kooikern.
Så ullig och så söt.
Sa jag att hon är söt?
För övrigt saknar vi redan Annie, det är så sjukt tomt här utan henne, och vi nämner henne i varannan mening. Hon har verkligen blivit en del i den här familjen 
Vi tog en sväng ut till landet idag för att kolla in bygget.
Det var mycket snö och Annie skuttade runt som tok. Påminde lite om en gasell.
Det snöade åt alla håll och sikten var lika med noll.
Just då bestämde jag mig för att gå en promenad med Annie.
Så sjukt jobbigt att gå i snömodden, vet inte hur jag tänkte.
Vi halkade omkring i en och en halv timme, hon valde i och för sig att studsa omkring i snövallarna där det gick. Nu sover hon.
Idag blir det ingen bild. Det syns liksom inget, bara vitt.
Morgonens promenad innehöll en massa bus från min sida; jag brölar som en hes ko, och hon springer runt mig i cirklar och är jätteglad eftersom jag inte kan få tag in henne, och bus från hennes sida; snor alla pinnar som ligger på… öh… marken.
Sen tuggar hon sönder dom. Busigt!
Dagens va faan – alla som lägger ut mat till fåglarna i snödrivorna. Låt mig upplysa er om en sak: det är min hund som äter upp det där.
Annie´s mage är bra igen.
Annat intressant: hon blir skraj när hon ser folk i skogen med neonvästar och hör motorsågar. Hej vad hon lägger öronen bakåt och drar in svansen mellan benen. Vid ett tillfälle var hon på väg upp i famnen på mig. Hon tvärnitar också och börjar backa. Då gäller det att ha jackan full med godis och en fjompig röst.
Folk som ska in och ur sina bilar är också högintressanta, hon ska absolut stirra ut dom.
Har också börjat med något mindre kul: möter vi en hund ska hon liksom SPRINGA fram till den. Lycka till säger jag och håller i kopplet. Kontentan blir då att hon försöker DRA mig efter sig.
En kille med en (ful) liten hund upplyste mig snällt om att ”Pelle tycker inte om stressade och framfusiga hundar”. Vi fick alltså inte hälsa. Där ser du Annie, så går det när du HOPPAR och SPRINGER mot andra hundar.
Har försökt tala om det för henne, vilket hon högaktningsfullt skiter i.
Och så har hon fått för sig att börja skälla igen, så fort någon var på dörren, eller i vissa fall gick förbi dörren.
Det har vi fått jobba hårt med. Vill hon ligga i sin korg och morra när någon kommer, varsågod, men skäller gör man inte. Annie och jag är inte riktigt av samma uppfattning, men snart så.
Igår beslöt vi oss för att ge Annie yttepytte (vi snackar hälften av hälften av hälften typ) lite av det nya fodret ihop med hennes vanliga.
Hon fick första mixen i går kväll. Vid lunch idag var jag ute med henne en timme, och då tyckte jag att hennes högar såg lite skumma ut. För en halvtimme sen började hon trampa runt vid matbordet.
Jag fick ut henne i tid: hon hade diarré.
Så nu utgår jag ifrån att det är det nya fodret som hon av någon anledning inte fixar.
No mas. Nu är det bra.
Fast när jag tänker efter så kan det inte vara så, att hon inte tål nöt. Hon får nästan dagligen snacks som innehåller 70% nöt, så det borde ju ha visat sig tidigare.
Eftersom Annie hade så tunt med päls i somras/höstas, och dessutom sket som en hel kalv, fick vi tips av en hundförare inom polisen att köpa färskfoder. Vi märkte skillnad direkt både på päls (mer och glansig) och avföring (mycket mindre).
Vi har kört färskfoder både som helfoder och blandat ut det med torrfodret.
I fredags gick jag för att köpa mer färskfoder och fick tips om Bravodjurfoder, eftersom det var portionsförpackat.
Mycket bra, sa jag och handlade på mig ett lager för 20 dagar.
Nästa morgon väckte Annie mig kvart i sju. Ovanligt, tänkte jag, klädde på mig och gick ut.
Hon hade diarré. Jag tänkte att det nog var det där benet jag köpte som inte var bra.
Hemma efter en kvart ute gick jag och la mig igen.
Annie började härja igen runt halv nio-nio.
Då hade hon skitit på mattan i vardagsrummet och husse lyckades kliva i det.
Kommande halvtimmen låg han på alla fyra och skurade matta, trä- samt stengolv.
Annie var skräpig i magen hela lördagen; sket enorma mängder.
På söndagsmorgonen vaknade jag klockan fyra på morgonen av att hon fes.
Jag flög upp ur sängen, såg henne sitta bakom matbordet, men det var redan för sent.
Fattade ju nu att det måste vara maten.
Pratade med djuraffären som trodde att Annie kan vara allergisk mot nötkött.
Jag gav henne lite torrfoder med mest vatten på söndagsmorgonen, hon fick inget godis på hela dagen, och på kvällen fick hon den vanliga vomen och voilá – magen mådde bra igen.
Här springer hon t ex fort i snön.
Och då blir hon ju trött.
Jättetrött.
Således satt vi andra på golvet.
Det där jag sa om att att hon inte vill vara ute. Glöm det. Hon tokröjer i snön!
Allt är roligt; pinnar, snöhögar, träd och så att bli jagad av mig.
Det är inte många knop som görs nu, Annie är inte sugen på att vara ute, stryker längs mina ben, pinkar och fixar och sen vill hon hem.
Sover mycket och hårt. Verkar drömma en hel del, tassarna lever ett eget liv.
Hon stökar runt i bilen, så jag undrar om hon är på väg att löpa igen.
Hon är lite skum.
I går var det 16-åringen som låg i soffan, Annie kunde alltså inte ligga på den vita filten på sin vanliga plats. Hon trampade omkring på golvet nedanför soffan en stund, fick en inbjudan och vips hittade hon en plats.
Den där hunden kan sova stående på huvudet om det skulle behövas.
Annie var helt slut efter agilityn. Vi åkte ut på landet för att kolla bygget, grilla korv och snacka med grannarna.
Annie frös efter en stund och jag satte på henne täcket, fixade frigolitskivor som jag la hennes tjocka filt på, då skulle hon väl inte frysa?
Hon satt där i några minuter, sen kom det folk, vi började elda i tunnan, och vips var Annie borta.
Hon hade lagt sig i lingonriset bakom verkstaden.
Ingen frigolit, ingen filt – lingonris.
A-hinder på schemat idag. Inga problem för Annie, hon sprang upp och ner för den där utan problem, grejen var att hon fipplade lite för mycket med targeten, vill gärna skippa tassandet och gå direkt på godiset. Gör om gör rätt.
Tränade också gungbrädan, som en dans ända tills hon skulle vippa ner, då hoppade hon av. Fyra gånger.
Vi byggde en bana med fyra hinder och en svängd tunnel, det gick bra en gång, sen tog hon alla hinder och började leta godis. Förövrigt en tjutig och skällig dag så fort hon fick sitta vid stolpen.
Idag var det inte så roligt väder, så det blev regntäcke idag.
Och det var väl en jäkla tur, hon syntes ju knappt i skogen.
En stund senare sprang hon ut i vattnet efter en pinne. Nu pratar jag alltså om samma hund som vägrat bada hela den fantastiska sommaren, den hunden springer – i november – ut i vattnet flera gånger.
Ja, hon blev ju blöt och sandig, men förövrigt verkar hon inte ha fått några men.
Vi tog bilen (och en omväg) till Annie´s uppfödare Marie i Hörby.
Roligt, men framför allt intressant att se Annie ihop med sin mamma och sina systrar; skulle dom vara lika utseendemässigt, lika till sättet?
Nja. Annie var väl mest lik Mixie (reservation för felsägning och felstavning, det var många hundar…) både till utseende och sätt. Mamma (som jag inte minns vad hon heter) var mest… sur. Eller sur och sur, hon spände sig och visade var skåpet skulle stå. Den andra syrran (Pixie?) var stor, mycket grande hund. Fick ingen riktig koll på henne, men hon tog plats i alla fall.
Mixie, mamman och så Annie med ryggen mot kameran.
Annie och Mixie som är så lika i ansiktet.
Hm. Jag vet att Annie sitter längst ut till höger…
Avslutar med att citera 11-åringen: ”Same shit different name”
Min hund kan inte ligga på golvet. Eller rättare sagt: min hund vill inte ligga på golvet.
Hon sitter bredvid mig och… sitter. Stirrar på mig och får hon ingen uppmärksamhet sitter hon och somnar.
Så kan vi ju inte ha det, så jag gick och hämtade en gammal dunkudde.
Åh den lyckan! Annie trampade runt några sekunder och somnade sen som en stock. På golvet, på kudden, bredvid min stol.
Vi var på fika hos några kompisar och där var visst allting läskigt.
På andra sidan altandörren fladdrade en gul plastpåse till, då reste Annie ragg och gick med extremt låg kroppshållning, skakade och la bak öronen.
Säkrast att stå under husses stol.
Sen hittade vi en leksakshäst inne i barnrummet och det var riktigt otäckt!
Annie skällde ut hästen och sprang ut till husse och skakade lite. Kom tillbaka och stirrade lite innan hon gömde sig igen.
Jag la ner hästen på ena sidan, det måste väl vara mindre läskigt?
Nej, det hjälpte inte. Hästen var fortfarande farlig.
Idag arbetade vi med att byta riktning i farten, och när hundarna satt still. Det gick bra.
Vi tränade target på A-hindret, vilket gick mindre bra, det som funkat klockrent hemma var mest förvirrande ute i skogen.
Nåja, vi får träna mer på det.
Annie´s skällande fortsatte den här gången också när hon var uppbunden, men hon tystnade flera gånger.
Husse var med, vilket var kul, dock inte ur en få Annie fokuserad- synpunkt, hon är ju så kär i husse att hon hellre vill krama på honom än springa i tunnlar. Suck.
Han bidrog i alla fall med något positivt: han filmade när hon hoppade över ett hinder, sprang igenom en tunnel och avslutade med ett lååångt hopp över ännu ett hinder.
Jag har problem att få upp filmen, återkommer med den.
Annie har inga svårigheter att genomföra övningarna på Agilitybanan, hennes problematik ligger i huvudet. Hon har en stressnivå lika med -4 och det är den största utmaningen; att Annie ska lära sig att bara vara (hm, undra vart jag har hört det där förut, fattar vad Sanna menade när hon sa att jag och Annie matchar varandra…) och stå ut med att vänta. Stå ut med att sitta bunden vid ett träd, stå ut med att sitta på golvet inne i fiket när vi har teori, utan att pipa. Hon ska alltså lära sig att gilla läget.
Hon är inte där ännu. MEN – hon tystnade tre gånger i sitt gnäll/skäll när hon var uppbunden. Lite i taget. Det blir bra det här.
Teorisnack inne på fiket. Vi fick en hemläxa: träna på target. Och Annie är kung! Jag menar drottning.
När jag drar på mig skorna för att gå ut är Annie mån om att tala om att hon finns, att hon också har fina fötter att gå på, och att hon faktiskt, hemskt gärna vill följa med ut.
Och inte fan går det att motstå när hon ser ut så här.
När Annie varit ensam hemma vill hon gärna, hemsk gärna, vara med oss hela tiden – överallt.
Här kikar hon fram bakom badrumsdörren. Hon följde med när mannen skulle pinka.
Annie satt och pep inne i ungarnas rum i morse.
16-åringen låg i överslafen i våningssängen, och Annie tyckte ju att det var väldigt högt upp.
Hon försökte lite tafatt att klättra uppför stegen, vilket gick mindre bra, så jag hjälpte henne.
Vilken lycka!
Vilka glädjeskutt!
Där stannade hon en bra stund; trampade omkring lite, busade med tonåringen och låg och spejade på kanten.
Två timmar på Agilitykurs kan sammnfattas med godis och skall.
En del i kursen innebär att hunden sitter uppbunden, t ex vid ett träd en bit bort, eftersom vi arbetar med en hund i taget. Inte Annie’s favoritsysselsättning kan jag väl säga direkt.
Hon brukar pipa för att påkalla uppmärksamhet i sånna situationer. Nu skällde hon som en dåre, eftersom en annan hund skällde som en dåre. Sen hade vi plötsligt tre hundar som skällde som dårar, samtidigt som två andra skulle hoppa över hinder och springa genom tunnlar.
Ljudnivån, säger jag bara. Nästa gång tar jag med öronproppar till både mig och Annie.
Det gick mycket bättre med hinder (godis löser ju det mesta) och tunnlarna tog hon sig igenom på slutet, vid det laget var hon så bombad i huvudet av alla intryck, så när jag pekade in i tunneln och mot mottagaren som hade godis på andra sidan och sa ”Hämta godis Annie, godis!” så började hon nosa och leta där hon stod. Det var ungefär så långt hon orkade tänka efter första kursen.
Nämen titta. Där ligger Annie och sover på min dator när jag ska jobba. Tokigt.
Vi var på landet i helgen, vilket innebar mycket lek (ibland tuffare än vad Annie hade lust med) med schäfrarna. Hon är fortfarande bra på att säga ifrån när det inte passar, men en schäfervalp med för stora tassar bryr sig inte alltid.
På söndagen tog vi en långpromenad med alla hundar och var tillbaka efter två timmar och en kvart ungefär. Annie slocknade som en klubbad säl efter middagen och jag fick väcka henne vid 22-tiden för att hon skulle få kissa. Hon var jättesugen på det. Inte.
Nej, verkligen inte. Det var ju (visade det sig) mest jag som skulle träna. Jag. Om vi säger så här, hade jag vetat det hade jag inte åkt dit. Nåja. Jag har nu fått ett nytt ordförråd: utfall, axlar, framåtböj, benböj och… jo. Springa.
Tjejen som höll i det hela avslutade med: ”ring nu inte mig kommande två dagarna, din träningsvärk kommer att vara som värst då, ha ha.”
Du, det är ingen risk.
Jag låg på soffan igår kväll (ja?) och frös. Kände att en varm liten hund gärna fick komma och ligga lite nära och sprida värme. Det tyckte inte hon. Annie utgick genast ifrån att jag hade en färstingplockare, klosax eller dusch gömd bakom kudden. Hon vägrade komma fram. Hon sprang fram och tillbaka och fjantade sig, men så fort jag lyfte en hand och klappade på soffan för att hon skulle lägga sig stack hon iväg. Till slut hoppade hon upp på armstödet och vägrade att titta på mig.
När jag gullat och pratat med min absolut fjantigaste röst en halv minut så fick jag i alla fall en blick. ”Du, jag vet vad du har bakom kudden, jag vet nog att du ska klippa/dra/tvätta mig om du får chansen. Jag stannar här. Capice?”
Jag, som fortfarande frös där jag låg, visade henne mina händer för att hon skulle få se frånvaron av saxar etc. Hon stirrade länge på mig. Vispade med svansen och gled ner från armstödet och la sig vid mina fötter. Och blicken. ”Om du rör dig springer jag, fattar du?”
Så jag låg kvar där och frös.
Vi tycker mindre om hundar som rullar sig i bajs.
Igår var vi på Hundudden för att träffa en coach, mest för att få tips på träning för Annie, men också för kolla hur hon står sig i vardagslydnad. Annie är verkligen extremt snabblärd och vill framför allt lära sig. Hon är skitduktig! Med tanke på hennes temperament (tänk: studsboll) kom vi fram till att hon inte ska ha kasta-pinne-lekar (som en annan hundförare redan påpekat) vilket trissar upp henne, utan satsa på spår. Men – med tanke på Annie’s supersnabba ben och kvicka kropp, blir det nog en grundkurs i Agility också. I morgon ska vi tillbaka och vara med på gruppträning; max 8 deltagare med hundar springer runt i skogen över stock och sten i en timme. Det ska bli… kul.
Annie var ju med, såklart, när jag fotades inför en tidningsintervju.
Foto: Roger Olsson
